Idag mötte jag en äldre dam på ett sterilt mäklarkontor. Hon var precis i begrepp att sälja sitt älskade hem. Ett hem som hon och hennes avlidne make byggt tillsammans, fostrat barn i och upplevt barnbarn i under 40 år. Det var en osäker liten tant som klev in på kontoret och med darr på rösten framförde att hon inte var säker på om hon ville sälja. Hon sa att hjärnan visste att det var det rätta, men hjärtat höll inte riktigt med. Tänk vilken ära att få köpa ett så älskat hem. Allt det vi tycker är fult och vill ändra på älskar hon och har valt en gång i tiden. Det ger perspektiv. Det känns som ett bra möte för hon och hennes personlighet gav sitt hus den värdighet ett slitet hus kan sakna. Eller, det är ju mitt och min familjs hus nu. Det ska bli så väldigt roligt att forma om det till vårt hem.
I morgon ska det budas om vårt radhus. Det känns jättebra för jag gillar alla tre paren som varit här och tittat och vet att de kommer att trivas med vårt radhus. Ja, för det har blivit vårt. Vi har förvandlat det till vårt helt och hållet. En och annan ros och spegeln på elcentralen är de enda bevis på att det bott någon annan här en gång i tiden.
Tack Birgitta /Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar