Jag vet att vi valde att gå den här vägen, att sälja privat istället för att anlita mäklare. Jag vet också att de mäklare vi haft här tyckte vi borde få trettio- till fyrtiotusen högre än utgångsbud. Men då vill mäklaren ha tjugo i provision och inflyttningen i radhuset blir med all säkerhet framflyttad en månad. Vilket i slutändan gör en skillnad på kanske plus tiotusen för oss minus skatt om vi anlitat mäklare. Alltså ingenting i husköparsvängen. Jag vet också att vi fick vårt hus tjugofemtusen billigare än vad säljaren ville ha. Alltså vinner vi femtontusen och dessutom spar vi väldigt mycket tid. Hänger någon med? Efter denna lilla kalkyl känns det genast bättre. Det jag oroar mig för är att vår köpare skulle av någon anledning dra sig ur. Då har vi ingen reserv, då måste vi anlita en mäklare. Jag som trodde att jag skulle kunna slappna av och fokusera på huset efter ikväll, men det kommer jag inte kunna göra förrän papprena är underskrivna och köparen godkänd av föreningen.
Det är som att luften gått ur mig. Allt känns nog bättre när jag fått sova en stund. Det har varit en helt galet intensiv period från det att vi var på visning, budade en vecka senare och nu efter ytterligare en vecka har vi lovat bort radhuset. Det som är viktigt att komma ihåg är att vi fått det vi vill ha; ett eget hus med stor tomt. En till sak som bidrar till tomhetskänslan är att huset är så pass nedgånget. Så fort vi renoverat första rummet kommer allt att kännas bättre. Då börjar huset bli vårt. En annan sak som slår mig nu är att vi ska flytta från vårt område. Ett område som Alma hittar i och vet var hon har sina kompisar. Det kommer inte ta lång tid förrän hon hittat nya kompisar kring huset, men vi flyttar mitt i den mörkaste tiden då många håller sig inne och mörkret kommer tidigt.
Tills vidare /Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar